Jag går genom mina dagar som i ett töcken. En dimridå som jag inte kan se igenom och jag väntar. Jag väntar på att mitt liv ska kännas vettigt, jag väntar på att Tess ska komma hem och jag väntar på orden som kommer att komma från henne när jag träffar henne igen. Om detta ska ske måste jag själv återigen öppna käften och säga mitt hjärtas mening och jag tror inte att vågar. Det finns för mycket som jag kan förlora och ibland kan jag tycka att jag kanske inte ska be om mer än det jag har. Jag är inte lycklig, men jag kan i alla fall ta mig genom de flesta dagar utan att fundera på att skära handlederna av mig.
Det är ganska patetiskt om man tänker efter. Jag vet att hon inte vill ha mig och ändå håller jag fast vid halmstrån som inte finns och fortsätter att hoppas. Jag vet vad jag borde göra: hålla fast vid våran vänskap och vårda den som inget annat, men tanken har penetrerat och jag finner det omöjligt att släppa taget. Börjar det bli dags att ta till radikala åtgärder?
Som vanligt kommer jag på vad jag vill ha när jag fyller år först när det för sent. men om nu någon fortfarande känner sig manad: http://www.amazon.com/exec/obidos/ASIN/0785108661/qid%3D1017591690/ref%3Dsr%5F11%5F0%5F1/104-1705366-4226313. Om inte så ska jag ge Bosse slantarna så fort jag har dem och be honom beställa ett ex, Origin är väl den serie jag sett fram mot mest på senare tid och att ha den i hardcover är mer eller mindre ett måste.
På tal om serie så måste jag rekommendera Johnny The Homocidal Maniac. John hade köpt de fem första lösnumren och jag var på det hela taget ganska skeptisk. Det har jag fått äta upp, en mer underhållande serie får man leta efter. Massmord är skitkul.
Annars har dagen varit helt ok. Söndagen är min heliga dag, och den blev ännu bättre av det faktum att jag har huset för mig själv hela dagen. Nu ska jag nog se på Requiem for a Dream för fjärde gången. Mer om den vid ett senare tillfälle.
