Under lunchen idag, när jag satt och åt med några killarna i klassen som jag jobbat med den senaste veckan, tittade så en av pojkarna på med mig med en allvarlig min och frågade: “Johan, varför är kärlek så svårt?”
Killen går i sjätte klass och hade precis under rasten gjort slut med sin flickvän och nu tittade han på mig och ställde en fråga jag omöjligen kunde svara på.
“Jag vet inte.” var det ärligaste svaret jag kunde ge och han tittade ner i sin tallrik, sedan upp på mig igen. “Någon borde ta reda på det.” sa han till slut. “Det borde någon” svarade jag och han flinade till och återgick till sin spenat och tänkte troligtvis inte på samtalet igen. Hos mig fastnade det. Ungen är 12 år gamal, 11 år yngre än mig själv. Jag visste inte. Jag hade inte den blekaste. Jag undrar om någon har det. Min poäng är att han har redan vid så ung ålder insett att kärlek är svårt och med åren kommer insikten att djupna i att det alltid blir svårare. Jag vet att han inte är ensam med denna kunskapen vid den åldern. Barn verkar bli vuxnare oändligt mycket snabbare idag än för bara 10 år sedan. Det har faktiskt börjat skrämma mig.
Jag jobbar i en skola hos diverse årskurser på mellanstadiet och hör vad ungarna säger och frågorna dom ställer till mig. Det är som deras oskyldighet försvinner tidigare än vad den ska och deras respekt för medmänniskor är ibland lika med noll. Det är barn som så självcentrerade att dom enbart ser sig själva och inte på något sätt kan förstå att andra också har känslor precis som dom. Kan jag motverka detta när jag jobbar där? Kan jag kanske nå fram till om inte alla så i alla några av dessa barn och få dem att inse att tiden för att bli vuxna inte är nu? Jag vet inte. Men jag försöker ändå. Det finns alltid hopp.
