Jag gjorde idag något som jag inte gjort på länge: jag tog en promenad. Granted: jag går nästan alltid, men nästan aldrig utan ett mål. Så jag vandrade planlöst och försökte komma underfund med vad Tess mail betydde och hur det påverkade mig, jag har fortfarande inga svar, men tror mig ändå ha en vag aning. Jag misstänker att Bosse i all sin förvirring återigen har slagit huvudet på spiken, med sin “Johan, Tess – men mest Johan – teori”. Dock ej att förneka: jag känner mig både arg och sårad, men inte till den grad då jag vill förstöra saker och ting omkring mig, eller rent verbalt misshandla alla som kommer i min närhet. Jag känner en känslomässig apati, som om detta var något jag alltid visste och inte är särskilt förvånad över, det är som jag är redo att be henne dra åt helvete en gång för alla och sedan vända henne ryggen för all framtid. Det är en ganska skrämmande tanke, med tanke på hur högt och heligt jag alltid proklamerat vår relation, men kanske är det så; kan jag inte få henne så som jag vill, vill jag inte ha henne alls. Tro mig, jag är extremt medveten om hur arogant det här låter, do I care: hell yeah.
Det känns som om jag vill spela ett extremt barnsligt hämnd spel med Tess. Jag vill låta sårad och förådd nästa gång jag pratar med henne, jag vill ge fan i att möta henne på flygplatsen, och jag vill få henne att förstå exakt hur mycket jag bryr mig om henne… Kan jag konsten att säga emot mig själv eller vad?
Fuck it. Jag har sagt mitt, nu är det hennes tur. Frågan är bara om jag bryr mig. Troligtvis gör jag det, men jag vill inte, och jag tror att mina känslor till henne kanske trots allt bara är det faktum att jag vill ha det jag inte kan få. Time will tell. Suger lite dock att mina planer på en bra sommar troligen gick åt helvete. Den kommer kanske inte att bli vad jag ville, men känner jag mig själv rätt kommer den troligen i alla fall att bli intressant.
