stavfel.com

I am typing this in a place I have never been before. From the open balcony I hear people laugh, scream and cry. I can see the moon, shining behind a cloud and I wonder: will I be in this place again?

Earlier:

- This movie sucks. I said to her.

- Ain’t it?

Then we kissed. Her mouth and lips were soft and I felt the bitter taste of ciggarets. I had a flashback then. To another party, recently, another girl, another kiss. The memory came and stayed for a second. Then it vanished forever into an ocean of emotions and lusts.

There is a land to wich I no longer go
there is a sun, that I no longer feel
there is a love, I can no longer have
but once a year

midsummer nights
always brings all of that back
a touch of love
a touch of magic

and as l lie in your bed
watching you sleep
the king of ferie
brings with him a guest for me to meet

I always Dream of sand in the midsummer night
soft sand
putting my fears to rest with the sand in his hand

his cape is night itself
and he smiles
and gives me peace
in the pale midsummer moonlight.

Jag tror p? en hel del.
Jag tror p? k?rlek, p? hopp, p? att m?nnsikan kan g?ra gott om hon bara f?rs?ker, men jag tror inte p? gud. Jag ?nskar att jag gjorde det. Jag ?nskar att jag hade n?got att luta mig mot n?r tiderna ?r sv?ra och jag m?r d?ligt. Men det har jag inte. Jag har bara mig sj?lv, och som alltid tar jag st?d hos de jag vet ?lskar och bryr sig om mig, precis som de g?r av mig n?r ansvaret de alxlat f?r tillf?llet blir f?r tungt. F?r vi har alla ansvar, ansvar mot oss sj?lva, mot v?r familj, till de vi ?lskar och till v?ra v?nner. Detta ansvar ?r konstant och finns hos oss alltid tills den dag vi d?r.

Vi gl?mmer ibland, men vi p?minns alltid. Och det ?r d? vi s?ker st?d hos de och det vi tror p?. Det ?r en perfekt cirkel vars mitt innerh?ller livet vi lever, och som bara kan brytas, av d?den.

Vissa saker f?r dig att b?rja t?nka. Som kv?llens avsnitt av Vita Huset. En serie jag inte f?ljt men som, n?r f?rsta och andra s?songen g?r i repris, jag har b?rjat se p? inr?dan av mina v?nner. Kv?llens avsnitt behandlade d?dstraffet och narturligtvis kom religon och Gud fram i samtalen. Det ber?de mig och fick mig att b?rja t?nka. Jag b?rjade t?nka p? varf?r jag inte ?r troende n?r min mor ?r det, och min mormor ?ven min morfar innan han dog.

Jag f?rbannade Gud f?r f?rsta g?ngen n?r jag var fem.
Jag har gjort det ?rligt ytterligare n?gra g?nger efter det, men just den g?ngen var troligen den ?rligaste. En fem?rig pojke som ligger i sin s?ng, torkade t?rar runt kinderna och under ?gonen, h?llandes sin nalle s? h?rt att naglarna n?stan gr?ver sig in i tyget och han f?rbannar Gud. Ett barns ?rlighet.
Jag kommer inte l?ngre ih?g varf?r jag gjorde det eller varf?r jag var ledsen. Kanske har jag f?rtr?ngt det, kanske har jag helt enkelt bara gl?mt, men det ?r mitt tidigaste minne och ?ven det klaraste.

Nej, jag tror inte p? Gud. Men jag tror att vi alla kan g?ra gott om vi bara f?rs?ker. F?r godhet kr?ver alltid mer arbete ?n ondska. Det ?r sv?rare att bygga ?n att f?rst?ra. Jag har ingen po?ng med det h?r, jag har inga svar, var och en av oss alla m?ste finna sina egna. Vissa f?rs?ker hitta de i religon, andra, som jag sj?lv, f?rs?ker bara g?ra s? gott vi kan under tiden vi ?r h?r. Och ibland misslyckas vi och ibland ger vi upp. Men i slutet reser vi oss altid igen, vi borstar av oss och vandrar vidare, kanske lite n?rmare svaren vi s?ker. Vi f?rs?ker igen och igen och igen. Ingen, kan kr?va mer.