stavfel.com

Jag satte n?stan mackan i halsen och Susanne tittade skeptiskt p? mig. Sms:et var fr?n John av alla m?nniskor, och inte bara det; han undrade om jag hade lust att fika, om en timme! Jesus… Eftersom jag ?nd? redan satt och fikade med Suss messade jag tillbaka och sa att visst, det kan vi ju g?ra.

Det var ett tag sedan jag s?g honom, tror att senast var p? v?ran cirkel reunion, det k?nns l?ngre sedan ?n vad det ?r vilket kan bero p? att jag faktiskt har saknat kr?ket.

John ar dock en riktigt ful ovana att ge mig d?ligt samvete f?r hur jag ?r som m?nniska. Jag ?r mycket v?l medveten om att jag kanske inte alltid ?r s?rskilt sn?ll eller lyh?rd f?r andras ?sikter och k?nslor men jag skule faktiskt inte s?ga att jag alltid ?r ett j?vla as. Jag f?rs?ker behandla folk med respekt och inte pika dem hela tiden, problemet ?r bara att pikarna inte kan sluta komma till mig. =)

N?ja, det var trevligt att se honom igen och f?rhoppningsvis blir det fler tillf?llen under veckan han ?r h?r.

as I saw the gates of heaven open before me
I thought of her face so bright and so clear

A dead boxer told me to embrace my happy road
and I turned my back to heaven returning to my garden
were the leves never stops to fall

oh mother, why is this life you gave me so dark?
will I ever open up the gates to my garden?

As I sat on a broken old bench in my garden
she came and she kissed my hand
telling me to love her for every day of her life

oh mother, why is this life you gave me so dark?
your eyes are so weak these days, oh mother

my masks were all falling down
and I kissed her, the girl I had been knowing all along
she was naked on the ground, rolling around in the leves
and it all happened as dusk came to my garden

oh mother, why is this life you gave me so dark?
it gets darker by the day, and snow will fall and the leves will fall and the rain will fall
But I know what the boxer told me; he with his teeth all gone and broken hands, that my happy road is in my garden with the girl I have known all along

- Till Tess

S? du trodde att allt som varit innan var det v?rsta som kunde h?nda? Att du faktiskt hade varit nere vid botten och v?nt? Att allt som sedan kunde komma skulle vara en barnlek i j?mnf?relse?

Vet du nu hur fel du hade?

Att ingen personlig sm?rta, fysisk eller psykisk, kan j?mnf?ras med det slitande i din sj?l och ditt samvete som orsakars n?r de du ?lskar och bryr dig om faller ner i avgrunden.

Allt som beh?vdes var ett telefonsamtal och att mannen som uppfostrat dig och som du ?lskar och respekterar ?ver allt annat bryter samman och gr?tande ber?ttar vad som h?nt. Allt som beh?vdes f?r att du ska inse vad livet verkligen g?r ut p? ?r att han gr?tande v?grar be om hj?lp f?r hans stolthet st?r i v?gen, det och skammen f?r att han har f?tt f?r sig att han misslyckats med att h?lla sin familj samman. Och kanske har han r?tt. Jag sk?ms f?r att ens v?ga t?nka det men tanken finns d?r och n?r jag sluter ?gonen s? ?r allt jag ser min mor som skakandes ligger p? en sjukhuss?ng och det finns inget jag kan g?ra ?t det. Jag k?nner skuld, f?r jag har inte varit d?r knappt alls det senaste ?ret. Jag hade n?n idiotisk ide om att jag skulle avsk?rma mig fr?n min familj f?r att bevisa jag kunde st? sj?lv p? tv? ben och minsann inte beh?vde dem.

Och nu? Allt jag verkar kunna g?ra ?r att skrika och sl? mina knogar mot varenda v?gg jag hittar, allt i ett f?rs?k att d?va den psykiska sm?rtan med fysisk. Det g?r inte. Allt som h?nder ?r att handen till slut domnar bort och jag sitter p? golvet och gr?ter. Jag ?nskar att t?rarna kunde ta slut snart. Det ?r allt jag vill. Att t?rarna ska ta slut och att allt p? n?got s?tt ska bli bra igen. Fr?gan ?r dock: var det n?gonsin riktigt bra?