Jag älskar film. Jag älskar att titta på dem, analysera dem, prata om dem och gräla om dem. Aldrig har jag investerat mer energi och tid i någon film än The Lord Of The Rings.
Satt med Lina och skådade extramaterialet på The Return of the King EE och särskilt delen där alla skådespelarna säger farväl efter att har gjort de sista “pick up’s” i juli 2003. Chris Lee som höll sitt farväl tal fick mina ögon att vattnas något. Peter Jacksom log, omfamnade och fortsatte. Viggo Mortensen fick enormt gehör från alla och särskilt från stuntteamet som stolt proklamerade till honom och Bernhad Hill att dom var båda mycket men framför allt familj. Viggo grät, jag grät, utan att igentligen fatta varför. Peter Jacksom log, omfammnade och fortsatte. Och så höll det på, en efter en sa dom farväl. Den sista scenen, Frodos sista scen. Sin vana trogen tog Jackson omtagning efter omtagning, men till slut förstod alla att han bara fortsatte för att han ville inte att det skulle ta slut. För guds skull dom har hållit på och filma sen 1999 och helt plötsligt var det slut. För slut tog det och han gick fram till Elijah Wood, omfammnade honom, grät som ett barn och upprepade om och om igen “Thank you. Thank You.”
Och där brast det för mig. Jag förlorade mer eller mindre all fattning jag hade och det båra brast. Det kändes ett tag som jag skulle dö, med smärta i bröstet och ögonen sved av alla tårar.
Igentligen är det helt ologiskt. Visst jag har nu sett alla bioversionerna och alla förlängda versionerna men jag har fortfarande inte sett dem alla på en gång och det var det jag höll i mitt bakhuvud hela tiden: “jag har ju fortfarande det kvar.” Vilket visserligen är sant men jag kommer inte att se något nytt. Jag har ängnat dessa filmer minst en tanke om dagen sedan jag såg den första teaser trailen 1999. Och det var det jag insåg när det brast för Jackson; det är slut. Det här är de mest fantastiska filmer jag någonsin sett och nu kommer jag aldrig att se dem för första gången igen. Min kärlek till dem grundar sig inte alltid i logik men det kan jag ta, för jag njöt när jag såg dem, och jag njuter fortfarande. Och små skitsaker som tekniska fel eller repliker som kanske vid nåt enstaka tillfälle uttalas lite pinsamt spelar liksom inte nån större roll, inte när helheten för mig att försvinna så djupt in i sagans värd. Det är värt mycket. Det är värt allt.
How do you pick up the threads of an old life? How do you go on… when in your heart… you begin to understand… there is no going back? There are some things that time cannot mend. Some hurts that go too deep… that have taken hold.
- Frodo
