Så familjen Hörberg har skaffat digitalkamera. Inget fancy; en Olympus med 4 milj pixlar men den duger utmärkt till vad vi ska ha den till. Köpte den mest för att kunna ta obcent många bilder på bebben när den kommer och sedan terrorisera alla våra vänner med 1000 bilder på när ungen dräglar. 
Apple har tydligen gjort det igen. Fast nu har man lanserat en ny laptop som inte bara är en fröjd att skåda och att använda, man har även tryckt in Intel processorer. Sträckan till världsdominans blev genast mindre.
Jag gillar att fantisera, så jag gill till Apple Store och satte ihop min drömbeställning. Och precis som Penny Arcades Gabe säger så kan en extern skärm på 30 tum vara lite overkill, men som sagt, det är en fantasi.
Jag har aldrig varit så rädd som när Lina ringde mig på jobbet i tisdags och gråtande lyckades klämma fram att hon blödde, mycket. Rusade hem och hittade min kära fru i vad som kanske bäst kan beskrivas som chock, och det var en hel del blod där också. Ringde förlossningen som genast sa att vi skulle ringa en ambulans och ta oss dit. Sagt och gjort ringde 112 och inom fem så stod det två ambulans män (en var dock kvinna) i vår lägenhet.
Lina hade samlat sig något och när vi kom upp till förlossningen var hon starkare än jag någonsin sett henne. Barnmorskorna var i det läget de mest underbara människor jag träffat, de hade kompetensen och de skulle ta hand om Lina och barnet vad som än hände. Efter en hel hög tester verkade det som att allt var ok med både barn och blivande mamma men man ville inte chansa och eftersom Ljungby BB inte besitter utrustningen att förlösa ett barn i vecka 31 skickade man oss till växjö.
Vi kom fram runt klockan 22:30 och man gjorde återigen tester, lyssnade på barnet som inte föör fem ören kunde ligga still utan kastade runt i magen, vilket narturligtvis var ett gott tecken. Men vi fick inte röra på oss utan fick helt enkelt stanna över natten. Tror jag stängde ögonen i max en halvtimme.
Närsta dag flyttade dom oss till BB avdelningen i Växjö. Vilket kändes riktigt konstigt; där gick vi med minst nio veckor kvar bland alla nyfödda bebisar och deras föräldrar. Nya föräldrar har ett skimmer över sig I kid you not. Och det är något i luften på det där stället, vilket narturligtvis i9nte gjorde mig bättre till mods. Jag kunde knappt styra över mig själv och började nästan önska att bebben skulle komma nu trots allt.
Men det gjorde den narturligtvis inte. Efter en hel dag av väntan gav läkaren oss beskeded att vi kunde åka hem. Allt hade troligtvis berott på ett brustet blodkärl, men vi skulle ändå tänka på att Lina skulle ta det riktigt lungt resten av tiden, som om jag hade tänkt nåt annat.
Ringde farsan som kom och hämtade oss och sedan, nästan 28 timmar från det att vi hade åkt, var vi hemma igen. Jag tittar lite annorlunda på den där magen nu. Utan att ens vara född känns det som att ungen har gett oss en vink om sin personlighet, om vilken typ av person han/hon är. Jag kan inte vänta tills jag får träffa honom/henne.
