“It’s us. I think we found it.”
Och med dom orden slutar LOST’s andra säsong. Det var en väldigt händelserik säsong, dock kanske utan samma klara riktning som första hade. Men från det att säsongen började och vi fick veta exakt vad som fanns i luckan till ett väldigt kuffiskt telefon samtal i den första scenen utanför ön i nutid. Vad som är helt klart är att säsongen började och slutade med Desmond. Han var bokstöden som allt vilade på, även den huvudsakliga plotten och för att vara en karaktär som varit med i endast tre episoder så saknar jag honom riktigt mycket, för tillbaka det tror jag inte han kommer.
Avsnitt 2-7 är nog trots allt det jag minns starkast i säsongen; “The other 48 days”, som förde samman ressenärena från båda ändar av flight 815. Inga flashbacks (som jag faktiskt gillar) och ett enastående poträtt av en liten grupp människor desperation.
På det stora hela: säsong två var ett steg upp och även om den kanske inte hade samma klara mål som säsong 1 så kändes det klart mer struktuerad, och produktionsmässigt ser serien bättre ut än någonsin. Och finalen lät med jämna mellanrum så här:
“I was wrong.”
“My name is Kelvin.”
“What are you doing?”
“Just saving the world.”
“My name is Elizabeth.”
“It has four toes.”
“Live togheter, die alone man.”
“Who are you people?”
“We are the good guys Michael.”
