Har typ inget att skriva för tillfället. Dagarna flyter samman på något sätt och efter drygt tre månaders föräldraledigt har jag en väl inbygd rutin. Noah växer som ogräs. Han äter mer eller mindre samma mat vi vilket är skönt och för varje dag visar han tecken på en riktigt personlighet. Han har temprament, vill gärna vara med hela tiden och tolererar inte att pappa vill sitta en stund framför datorn eller sotera sina dvds. Vi har bott i den här lägenheten ett år nu och i helgen gjorde vi iordning Noahs rum som tills nu varit nästan som ett extraföråd, skönt att ha alla hans leksaker samlade istället för utspridda över hela vardagsrummet.
Jag kan inte fatta att grabben fyller ett om en och en halv vecka, helt sjukt, vart tog tiden vägen? När han föddes var han blå och så trött att han knappt orkade skrika, sedan blev han gul som en lussekatt och fick matas med en slang genom näsan i växjö under en veckas tid. Han var så svag och under den veckan var jag orolig, vi fick inte ens ha honom hos oss på nätterna och när Lina somnat låg jag ibland och grät mig till sömns. Nu kryper han omkring runt fötterna på mig och när jag tittar ner sätter han sig och lyfter upp armarna mot mig; “Appa!” hojtar han bestämt och jag känner en klump av rent glädje sprida sig i hjärtat och tårarna tränger nästan fram. På kvällen somnar han jämte mig i våran säng och innan jag lägger över honom i hans egen kan jag titta på honom där han sover och jag känner all denna glädje, magiskt.
Det är min vardag.
