Det är lite synd om Niklas. Hans kära support sedan flera år tillbaka; allas vår Bjers (hittar inte någon relevant sida för honom att länka till, killen har en grym förmåga att gå upp i rök) har inte lycktas underhålla hans sida som nu är, tja, borta, gamla arkiv och allt. Vilket måste suga bortom all vett och sans. Hade det hänt mig hade jag nog drabbats en ångest större än den som infinner sig efter några timmar hos folket som uppfostrade mig.

På tal om Bjers så fann jag mig sakna honom något oerhört efter Niklas telefon samtal. Det är tre år sedan jag träffade honom och jag var i mångt och mycket en helt annan människa då. Jag tänkte på honom då Noah föddes, det hade då varit skönt att kunna snacka med någon som gått igenom samma sak. Jag känner ibland att tiden bara springer iväg, de senaste tre åren i synnerhet. Efter att jag träffade Lina känns det som att vi byggde upp en bubbla att bo i där tiden rör sig i en helt annan takt än resten av världen. Jag undrar om jag verkligen ger mina närmsta vänner den uppmärksamhet de faktiskt förtjänar, det är så lätt att glömma sånt som födelsedagar, fikaträffar, och enstaka telefonsamtal när man har en familj man prioriterar över allt annat.

Funderar på om jag ska sparka iväg ett mail till Bjers, bara för att höra hur han har det på andra sidan atlanten. Vissa människor mår jag bättre av att inte umgås med längre, tror dock inte han är en av dem.