Plöjde igenom arkivet med anteckningar och hittade den här dikten jag skrev 30 april 2002:
this cold hand over your mouth
your nails cut my face
giving me scars
a crime of emptiness
an event out of nothing
clothes in pices
blood on the floor
a rape of mind and soul
bound with electrical tape
beaten repeatedly
your eyes beg
your words scream and curse
and the world is like a dream
nothing is solid
it is all so blurry
the sun will never shine again
the stars will die
and the moon will be hidden in the mist
Jag hade döpt den till “rape” och när jag ikväll läste den undrar jag för första gången på allvar vad som igentligen pågick i mitt huvud på den tiden. Jag vet att jag mådde dåligt, men dikten indikerar något mer, vad vet jag inte men äckligt mörkt var det iallafall. Fan vet. Det är sent och jag är trött och tankarna vandrar i konstiga riktningar, sundast är nog helt enkelt att vandra till sängen och försöka sova.
