Det hela är väldigt enkelt; jag hatar julen. För många år av strul och gnälliga jävla människor som inte kan fatta att dom inte är universums mitt har helt enkelt fått mig att avsky denna “glädjens högtid”. Varför handlar det om stress och vem som har köpt dyrast och störst julklappar? Är det inte meningen att det ska handla om att man träffas, käkar lite äcklig mat och har mysigt och trevligt? Och gud förbjude om man skulle föreslå att man ska skita i julklapparna. Då blir folk hysteriska och tjuriga, vuxna människor.
Allt detta får mig att avsky december som månad, och mitt löfte efter i år blir att hädanefter tänker jag skita i allt vad släkt hetter, jag tänker inte fråga vad dom gör på julafton i ett försök att slå oss ihop och jag tänker då fan inte bjuda in någon. Vill folk träffas oss, är dock vår dörr alltid öppen. Räkna inte med någon mat dock, den har vi troligen redan ätit upp, är ni snälla kanske ni kan få en pepparkaka, i övrigt får ni glädjen att umgås med oss. 
Dagens rasisitiska uttalande: Japaner är fan inte kloka i huvudet. Men roliga reklamfilmer gör dom allt. Sedan är det väl inte helt omöjligt att reklamfilmen är ett steg i promotionkampanjen för “Cloverfield”. I så fall; desto bättre.
“This is the story of the Hulk. And how he finally came home.
They can call you whatever they want, he said;
Savior.
Destroyer.
All that matters
is what you choose.
Bear witness to his choice, children.
And give thanks to your gods.
And then pray for their mercy.
For tonight the Hulk may sleep…
…but his rage will never die.”
Och med den bilden och de orden slutar så World War Hulk.
Det blev i stunder mer känslosamt än vad det kanske brukar bli i Marvels stora events, och det var nästan hela tiden kick ass action med en Hulk som spöade skiten ur de större delarna av Marvel. Cliffhangern på slutet bådar väl för framtida Hulk historier, som jag troligen kommer att ta del av i framtiden. WWH var storyn som gjorde mig genuint intresserad av serier igen. Bara det…
Liseberg i December är nästan trevligare än på sommaren. Till och med en cyniker som jag får lite julstämning i kroppen. Och även om jag hade tyckt att det var skit så var det värt resan dit för att se Noah’s förundran över alla ljus, lampor och tomtar.
