För ungefär sex år sedan började jag på den arbetsplats jag idag lämnade för sista gången.
Jag var 23 år, bodde hemma hos mina föräldrar och mådde väl mer eller mindre misserabelt. Jag ska inte säga att mitt arbete förändrade mig, jag har alltid varit empatisk och tanken att jag på något sätt inte skulle göra det allra bästa för vårdtagarna fanns inte och har aldrig funnits. Vad som dock förändrade mig var människorna jag träffade och fick arbeta med. Det var dom som gjorde att jag stannade kvar att jag försökte göra lite mer än vad som krävdes av mig.
Därmed inte sagt att varenda en av alla mina arbetskamrater alltid har fått mig att vilja gå till jobbet. Med åren lärde jag mig vilka som gick att lita på, vilka som inte hade världen högsta tankar om mig och vilka som med regelnbunden basis pratade om mig bakom min rygg. Så är det alltid, på alla arbetsplatser det går inte att tycka om eller bli omtyckt av alla. Men det fanns även dom som jag kunde prata med, dom som lyssnade och faktiskt brydde sig. Dom kom med råd, dom stöttade, drev på och tog ner mig på marken igen när det behövdes.
Det var bara en arbetsplats. Men det var där jag växte upp. Och jag vet, att jag hade inte varit den jag är idag om de inte vore för många av dem och att lämna dem idag var så mycket svårare än vad jag hade trott. Jag kommer att sakna alla de bra dagarna, alla de dåliga och alla de andra. Men det är dags att vandra vidare nu. Till andra arbetsplatser, andra jobbarkompisar och andra vårdtagare, och hur underbara dom kan komma att vara, så kommer jag att minnas de senaste sex åren som något väldigt, väldigt speciellt.
