Det finns en fördel med sjuka barn: dom sover länge på morgonen. Nemi vaknade visserligen vid halv sju men efter lite mat slocknade hon igen, och nu är klockan halv nio och den enda som är vaken i huset är jag. Vilket är skönt; jag har absolut blivit en morgonmänniska sedan vi fick barn. När jag var yngre kunde jag vakna mitt i natten, stiga upp och sitta vid datorn hela natten för att sedan gå och lägga mig klockan sex på morgonen och sova till eftermiddagen. Det går inte längre, Lina klarar mycket bättre än jag att ta barnen på natten om så skulle behövas.
Jag skriver också helst på morgonen, vilket är svårt för tillfället eftersom barnen inte anser att dricka kaffe och knacka på tangentbordet är det bästa man kan göra när man precis stigit upp. Det brukade vara tvärtom; natten var det bästa tillfället för mig att skapa texter och när jag tänker efter så är det kanske fortfarande det, problemet är dock att jag efter klockan 21 är så trött att jag knappt orkar stå upp än mindre skriva nåt meningsfullt.
Jag tror det hade varit vettigt för mig att avsätta tid för skrivande. Typ 7-8 varje kväll ska jag bara skriva, vare sig det är här i bloggen eller något annat. Jag funkar nästan bäst under en fast struktur nuförtiden. Det är ett tecken på att man är på väg från 20 till 30 antar jag.
