Jag har efter många om och men funnit Twitter. Jag har känt till tjänsten ett tag men helt ärligt hela tiden tyckt att det lätt idiotiskt. Jag kom på mig själv igår med att verkligen vilja uppdatera min “right now” på Facebook. Och när jag kom på mig själv med det insåg jag att jag uppdaterar den mer eller mindre varje dag. Twitter är ju den funktionen och enbart den funktionen, ett slags microblogg (har jag hört att det kallas). Det ligger faktiskt en liten utmaning i att skriva kort, koncist, och underhållande på bara 140 ord.

Min Twitter kommer troligtvis att uppdateras frekvent den närmsta tiden, eftersom jag fortfarande lider av skrivkramp på den här bloggen. Ni kan se den här till höger, helst skulle jag vilja att den hamnade i det här området, men jag har kommit på hur ännu, vi får se om jag orkar fixa det eller om jag bara låter det vara som det är.

 

 

Morgon. Försöker finna någon typ av lugn. Saker och ting känns udda. Inget vill stanna, det bara fortsätter röra sig snabbare och snabbare.
Känner för att stanna. För att vältra mig i depression. Kan inte. Ansvar och löften. Mot mig själv och mot andra. Min värld består av empati och omhändertagande. Det är den jag är. Men inte den jag vill vara.
Morgon.

 

Det verkar som de flesta av mina anteckningar numera är ursäkter till varför jag inte skriver i den här blogen oftare. Igentligen borde jag väl inte bry mig om jag skriver varje dag eller en gång / år, jag har alltid vidhållit att jag skriver enbart för mig mig själv och kunde inte bry mig mindre om jag hade 1 läsare eller 1000. Sanningen är väl den att min läsarskara är väldigt, väldigt liten och består mer eller mindre av folk jag känner privat och det vore faktiskt tråkigt om dom slutade att komma hit eller tog bort mig i sin RSS läsare. Fast jag är ju inne i en svacka och då är det inte lätt att hålla liv i sidan, det räcker liksom inte att byta tema hela tiden.
Så vi får se. Jag ska försöka ta mig i kragen och iaf försöka trycka in en anteckning varannan dag den här veckan, helst mer men babysteps är nog en bra attityd.

 

“The baby is awake. It’s your turn.”

Och med dom orden börjar LOST’s femte och näst sista säsong. En säsongs premiär som rörde sig framåt, bakåt och åt alla andra håll man kan tänka sig. Detta är dom sista bitarna som ska på plats innan vi går in i den sjätte och sista säsongen. Jag börjar inse svaret på många av dom där små frågorna vi fortfarande inte fått något svar på genom åren, t.ex varför Locke’s ben slutade fungera tillfälligt när han och Boone var på väg till planet i säsong ett. Sådana små saker. Jag tror vi aldrig kommer att få ett rakt svar, men nu har vi iaf fått en kvalificerad gissning.
Det kommer att bli en bra säsong, jag känner det på mig, och någonstans börjar jag inse att slutet är nära för något av det bästa jag någonsin sett på tv och film.

“Did you hear that? Time Travel? How stupid does that guy think we are?”

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
© 2011 stavfel.com Suffusion theme by Sayontan Sinha