Morgonen började tidigt. Frukost. Kaffe. Macka. Två stycken till och med. Våndades lite över gårdagen. Över de tårar jag fällde, över de tårar jag verkar fälla varenda dag nuförtiden. Och jag har ingen att skylla på, ingen jag kan anklaga. Inte ens mig själv. Detta är en situation skapad av livet i sig. Vi har aldrig haft någon kontroll över det, särskilt inte hon. Hon mår dåligt, men hon vill inte må dåligt och jag ser hur frustread hon är över sitt sinnestillstånd. Jag blir frusterad, jag blir arg. På henne och sedan på mig själv för att jag blev arg på henne. Jag har inget tålamod och jag skriker på barnen, t.om med på Nemi som tittar upp på mig med sina ögon, inte ens tio månader gamla, och mitt hjärta går i bitar. Noah, skriker tillbaka, han slår och trotsar och jag ser i hans ögon att han inte förstår och jag hatar mig själv. Jag hatar att jag håller på att bli det jag svor att jag aldrig skulle bli och jag hatar att det jag byggt upp de senaste åren långsamt börjar falla samman och jag vet inte vad jag ska göra för att hindra det.
Dagarna flyter mest förbi. Jag älskar mitt jobb. Det är det bästa jag någonsin haft. Och mina arbetskamrater gör det lätt att för några timmar glömma allt det andra. Det är lätt att fokusera enbart på jobbet och inte på det som faktiskt är viktigt. Mina kolleger får mig att skratta, får mig att le, får mig att vilja lära mig så mycket mer, deras samlade kunskap är massiv och dom är bra människor, bra, intelligenta människor och jag känner mig ibland så fruktansvärt malplacerad. Det är då masken sakta glider av, och jag tyngs ner av melankoli, och jag slutar le och kan säkert uppfattas som arogant och som att jag inte bryr mig om någon annan än mig själv.
Och kanske är det så. Kanske är det den jag verkligen är; ett patetiskt as som har fått för sig att han är universums mitt och att ingen igentligen är viktigare än han. Jag tror dock inte det inte igentligen. För de flesta dagar är ju faktiskt bra och värda att leva. Och trots mina misstag och mina fel och brister, så kommer jag hem på eftermiddagen och Noah kastar sig leende mot mig, Nemi sträcker sig efter mig och Lina ger mig en puss och ler som bara hon kan och säger att hon älskar mig. Jag måste ha gjort något gott för att förtjäna dom stunderna. Iaf är det det jag intalar mig själv.
