1958 – 2009
Jun 262009
Jun 242009
this song plays over and over in my head
it speaks of sadness, anger and depression
I feel down becuase I feel that I can relate
it fits my profile, and I just can’t get my head straight
thinking through the night
that I have everything that I ever dreamt of
but these demons never seem to quit no matter how much I might plight
my wife suffers from her own demons
always try to stand tall and be her rock when they get the better of her
but no matter how hard I try I always fail, falling victim to my own actions
I smile and I try
but some days
everything is hard and heavy and I can’t stop thinking of things said and done
it feels like my brain is about to fry
manic depressive
that would be why I have visions of killing and being aggressive
the nights a long and hard
and I try to find solace
in the love that lives all around me
Jun 222009
Det är nån månad sedan den femte och näst sista säsongen av LOST avslutades. Jag har nog inte skrivit något om det pga tid, skrivkramp och en känsla av att det finns inte så mycket att säga. Hur säsong sex kommer att se ut och vara är i princip omöjligt att förutsäga så det känns ganska meningslöst att försöka.
Femte säsongen var mycket lik den fjärde i det att den rörde sig i enorm fart framåt och varje vecka gav oss svar och små antydningar till vad som pågår och den stora bilden över vad LOST är börjar sakta men säkert träda fram.
Vi fick så slutligen se Jacob. Och med tanke på att han har pratats om ändan sedan säsong 2 så hade det lätt kunnat bli ett antiklimax. Men icke. Mark Pellegrino spelar karaktären med ett lugn som känns tryckt på något konstigt sätt. Jacob slår mig som en person med en stark känsla för ödet och ett melankoliskt sinne. De två bitar dialog som slog mig starkast var helt klart:
Ben: What about me!?
Jacob: What about you?
Och narturligtvis Jacobs första ord till allas vår John Locke: “I’m sorry this happend to you.”
Jun 212009
Det slutade med att hon tittade på honom med tårar rinnande nedför kinderna. Hon snyftade inte. Hon stod bara där tyst med kall blick och tittade på honom. Hon sa inget för allt hade redan sagts.
“Vad gör vi nu?” frågade han.
Hon tog ett djupt andetag, drog handen över ansiktet i ett försök att torka tårarna. Hon gick nämre honom tills hon bara var centimetrar från hans ansikte.
“Ta på mig.” sa hon.
Han stirrade på henne. Vad sa hon?
“V…va?”
Hon förde ett finger till hans läppar. Sedan log hon ett tomt leende, tog hans hans hand och förde den till sina bröst.
Han flämtade till. För en kort sekund försökte hans hjärna förstå vad som hände och analysera situationen. Men sedan kände han hennes bröst hegon det tunna tyget på hennes blus. Genom behån kände han hur hennes bröstvårtor styvnade och han tog två fingrar och nöp henne hårt.
Hon flämtade till. Hon såg hur hans ögon blev glansiga och hans beröring hårdare och ivrigare.
Hon kysste honom. Han tog ett hårt tag i hennes hår och besvarade kyssen, han tryckte henne så nära sig som han bara kunde.
Hennes tårar började falla igen. Han såg dem men brydde sig inte längre. Hårdhänt lät han händer utforska hennes kropp samtidigt som han kysste henne om och om igen.
“Jag älskar dig, jag älskar dig.” mummlade han om och om igen.
Hennes blick fastnade på fönstret. Mörkret låg tyngre nu än innan och snö hade börjat falla. Hon slöt ögonen. Om det var så här det slutade, hur var då början?
