Vaknar senare än vanligt och känner att huvudvärken från igår kväll har dröjt sig kvar.
Smyger upp ur sängen i ett försök att inte väcka resten av huset men hör att Nemi redan är vaken.
Och så startar morgonen. Frukost till barnen, hinner inte dricka kaffe själv, Lina är låg och säger inte mycket, fem års förhållande har lärt mig att det spelar ingen roll att fråga, svaren kommer tids nog ändå.
Pussar barn och fru hejdå. Känner på väg till bussen att sommaren är slut. Det är kallt och jag önskar att jag satt på mig en mössa. Bussen är full som vanligt men jag hittar en sittplats jämte en äldre herre som verkar irriterad över att jag bad honom flytta på sin väska. Resan tar sina vanliga tio minuter och när jag kliver av och vandrar den sista biten till jobbet känner jag mig ändå ganska tillfreds med tillvaron. Dylan är en Rolling Stone och håller mig sällskap på min promenad.
jobbet flyter som vanligt. Jag trodde faktiskt inte att jag någonsin skulle hitta ett jobb som jag trivdes med lika bra som det jag hade i Ljungby. MEn varje dag påminns jag om motsatsen. Jag har inga arbetskamrater jag har vänner.
