Det är mörkt på morgonen när jag stiger upp. Det är fortfarande mörkt när jag kör eller hoppar på bussen till jobbet.
Bussen är alltid full. Det har aldrig hänt att jag fått två säten för mig själv, nån gång har jag t.om varit tvungen att stå under färden. Det stör mig inte så mycket, jag sätter i hörlurarna och låter ipoden spela nån melankolisk låt av Cash eller Nick Cave (självmordsmusik” som Peter hade uttryckt det). Jag försvinner bort i tankarna och stirrar ut genom rutan; världen utanför är kall, mörk och allt är blött och fuktigt. Det är höst.

Kreativt fungerar jag rätt bra i den här årstiden. Jag skriver mer och jag kommer ofta på nya saker som kan komma att hamna i den där boken jag aldrig har tid att skriva. För min omgivning upplevs jag dock nog som ganska disträ just nu. Min tankar är ofta någon helt annanstans än i nuet och mitt arbete har en tendens att bli lidande. Jag hör vad folk säger men jag lyssnar igentligen inte, jag kan inte koncentrera mig på andra, jag har fullt upp med att hålla mina egna tankar och känslor i styr.

Det är mycket nu. Vardagen är en daglig kamp och vissa dagar vill jag mest lägga mig ner och gråta. Andra dagar mest ler jag och tackar den högre makt jag inte tror på för att allt jag fått. Jag funderar på pengar, vi har alldeles för lite av det. Jag funderar på att byta jobb, inte för att jag vill, men jag behöver en högre lön.
Jag funderar på hur det kommer sig att vissa personer i min närhet faktiskt tär på min extremt långa stubin. Jag har tränat länge på min stubin och den är lång, troligen längre än vad som är nyttigt och på flera år har det inte funnits någon som får mig att reagera med något annat än en axelryckning. Tills nu, och det är till och med någon som jag kallar vän. Det är intressant, och det retar mig lite att jag inte kan komma på varför.

Det är höst. Jag funderar för mycket.