Jag har det mesta. Iaf om man ser till det jag en gång önskade mig. På den tiden då jag satt ihopkrupen i en källarlägenhet på 22 kvadrat, på golvet framför en rökskadad Ibook i lukten från ett berg av disk som påbörjades för två veckor sedan. Väggarna på sina ställen gula av nikotin. Jag satt där och önskade att jag hade någon, någon som faktiskt accepterade mig och mina nycker och som på något sätt fann ett sätt att älska även mig.
Nästan tio år senare har jag funnit en kvinna som blivit mitt allt. Hon har gett mig två barn och därmed svaret på livets mening. Hon älskar mig trots den jag är och allt jag nån gång sagt och gjort och hon gör det med glädje.
Jag har ett jobb jag trivs med och arbetskamrater som även dom iaf står ut med mig. Lönen kunde varit bättre men är det inte alltid så? Man kan alltid har mer pengar än de man har.
Jag har få ytliga vänner kvar. Istället har jag genom åren fått ihop en liten skara personer som jag är bekväm med och som är bekväma med mig. Vi träffas sällan men det kanske är det som är meningen; vi glänser alltid i de stunder vi träffas och super oss nästan fulla på varandras närvaro.
31 år gammal inser jag att jag har det mesta. Jag undrar hur länge jag kommer att vara nöjd och tillfreds med det jag har. Förhoppningsvis länge till.
Johan du är en fantastisk arbetskamrat vill inte vara utan dig, kram.