Bloggen fyller fan nio idag. Nästa år känns det som jag borde göra något speciellt. Vi får se. Iaf:
Apr 042010
Apr 042010
Jag hatar att inte ha några pengar. Jag hatar att jag inte kan unna mig nånting kul en endaste gång. Och när man nästan har pengar till nåt roligt, ja då inser man att man bjudit över gäster som man måste mata, och kattsanden är slut och all form av frukostmat är möglig. Då är det bara att ta sina födelsadagspengar och bege sig till ICA. Sånt suger och det gjorde mig på dåligt humör hela dagen igår.
Den här trenden har hållit i sig ett tag nu och jag undrar när fan den ska vända. Troligen när vi tjänar mer än vad vi har räkningar för. Känns som jag lever mitt liv med bakbundna händer.
Apr 022010
Allt beror på vad jag gör på morgonen. En vardag finns det inte tid eller ro till musik förren jag sitter på bussen eller i bilen.
En helg morgon kan rätt ofta i det här hushållet innebära att jag får ställa mig och göra disken från gårdagen och då är det ofta någon podcast som gäller.
Men andra dagar, som idag, när barnen fått sin frukost och långsamt vaknar framför tv:n, kan jag låta Itunes välja musiken helt slumpmässigt åt mig. Detta är de tio första låtarna jag får höra från mitt musikbibliotek idag:
Everything You Ever – Neil Patrick Harris
I don’t like Mondays – Tori Amos
The Way I Are – Timbaland ft Keri Hilson & DOE
I Ka Barra (Your Work) – Habib Koité and Bamada
That’s How – D12
I want you – Madonna
Politik – Coldplay
That Certain Female – Charlie Feathers
Shady Narcotics – Eminem
Penny’s Song – Felicia Day
Apr 012010
Jag har det mesta. Iaf om man ser till det jag en gång önskade mig. På den tiden då jag satt ihopkrupen i en källarlägenhet på 22 kvadrat, på golvet framför en rökskadad Ibook i lukten från ett berg av disk som påbörjades för två veckor sedan. Väggarna på sina ställen gula av nikotin. Jag satt där och önskade att jag hade någon, någon som faktiskt accepterade mig och mina nycker och som på något sätt fann ett sätt att älska även mig.
Nästan tio år senare har jag funnit en kvinna som blivit mitt allt. Hon har gett mig två barn och därmed svaret på livets mening. Hon älskar mig trots den jag är och allt jag nån gång sagt och gjort och hon gör det med glädje.
Jag har ett jobb jag trivs med och arbetskamrater som även dom iaf står ut med mig. Lönen kunde varit bättre men är det inte alltid så? Man kan alltid har mer pengar än de man har.
Jag har få ytliga vänner kvar. Istället har jag genom åren fått ihop en liten skara personer som jag är bekväm med och som är bekväma med mig. Vi träffas sällan men det kanske är det som är meningen; vi glänser alltid i de stunder vi träffas och super oss nästan fulla på varandras närvaro.
31 år gammal inser jag att jag har det mesta. Jag undrar hur länge jag kommer att vara nöjd och tillfreds med det jag har. Förhoppningsvis länge till.
