Våra katter Spike och Doris var alltid Linas från början. När jag träffade henne var dom redan där och jag fick dom mer eller mindre på köpet när vi flyttade ihop. Med åren lärde jag mig att uppskatta dem båda men Spike var helt klart orginalet av dem båda. Sanslöst tunn med drag av siames, vit päls med svarta fläckar och ett sätt som ibland bara fick mig att skaka på huvudet. Han pratade. Så fort man steg upp på morgonen sprang han fram och började kackla som för att säga “Godmorgon”. Han var den keligaste katt jag någonsin mött, ett kelande som ibalnd hade tendens att slå över och istället för att mysa satte han tänder och och klor i dig. Antalet gånger han har dragit blod från mig är för många för att räknas.
Spike var väldigt nyfiken på Noah när han var nyfödd. Gick alltid fram och nosade. I takt med att Noah växte upp var det precis som de båda skapade ett band mellan varandra och det hela var väldigt klart: Spike var Noahs katt.
Nemis födelse var kanske lite väl mycket om du hade frågat Spike (och om han hade kunnat svara så man förstod). Nemi, helt klart vildare än sin bror, hade ofta väldigt svårt att förstå gränser och när det var dags att sluta leka med en katt som inte alls ville leka. Men på något sätt fann vi ändå en balans. Och vi var alltid väldigt på det klara med att vi inte var fyra i familjen; vi var sex.
För några dagar sedan kommenterade Lina att Spike verkade låg. Vi antog att han var trött och att värmen hade tagit på honom. När jag senare nästa dag kom hem på morgonen efter nattjobb förstod jag att det var något mer. Han gnällde och låg och sov större delen av dagen. Dock åt han och drack han, iaf lite, så jag gick till jobbet igen på eftermiddagen med tanken att avvakta till nästa dag. När Lina kom hem på kvällen var han mycket sämre, han låg i diskhon med sår runt munnen och han verkade ha tappat en massa vikt bara över några timmar. Att han sedan knappt klarade av att gå gjorde inte saken bättre.
Nästa morgon ringde jag veterinären och vi åkte in med honom. Efter att ha kollat och konstaterat att han hade något i njurarna skickade dom oss till Helsingborg och djursjukhuset där. Det framgick ganska snabbt att Spike hade njursvikt som troligen var ganska långt gången. Vi beslöt dock att han skulle stanna kvar på sjukhuset och att dom skulle ta reda på till 100% vilka chanser han hade, om några. Det visade sig dock inom 24 timmar att de chanser han hade var minimala om ens några. Kroniskt njursvikt. Ena njuren var farligt liten och den andra var full av stenar och även den var mindre än den skulle. Så även om han mot förmodan skulle klara av en operation så skule hans njurar aldrig bli bättre än vad dom var i nuläget. Och visst; vi hade kunnat ta hem honom men det hade bara varit en tidsfråga innan han började lida på allvar.
Lina fick ta det avgörande beslutet i om vi skulle låta avliva honom vilket var fruktansvärt svårt för henne. Jag höll med henne i hennes beslut och fick sedan ta den svåraste biten för mig: att berätta för Noah. Att vid fyra lära sig om döden kan vara rätt tufft och särskilt när det handlar om ett djur som alltid funnits där, hans verklighet blir liksom lite rubbad ur sin bana.
Jag och Lina tillbringade en timme på djursjukhuset tillsammans med Spike. Han kelade som han brukade när han var frisk (nästan mer) och han var nästan mest hos Lina. Efter ett tag dock la han sig i mitt knä som för att sova. Sköterskan kom då in och gav honom en överdos sömnmedel. Han ryckte till och slappande sedan av. Han var borta inom loppet av nån minut.
Vi begravde Spike den 8:e Juli 2010 hos Linas föräldrar i Finja. Jag grävde graven och barnen fick titta på honom innan vi la honom i jorden. Noah, ivrig att hjälpa till, hjälpte mig att lägga på jorden och så snart vi var klara gick vi och plockade blommor att lägga på graven. Och sedan. Var det över.
Det gick snabbt. Det tog bara några dagar vilket känns konstigt. Och jag har gråtit mer än en gång under dom dagarna och många kanske tycker att det är löjligt att sörja på det sättet över en katt. Men för oss alla var han en del av våran familj. Vi var sex st i vår familj. Nu är vi fem. Och det känns, det gör ont. Vi saknar Spike. Han må bara ha varit en katt, men han var en katt som gav så mycket glädje, inte bara till oss, utan till nästan alla som träffade honom.
Och han var väldigt, väldigt älskad.
