Pojken är sju. Han försöker titta på, han försöker lära.
“Vad gör du? frågar pappan irriterat.
Pojkens sociala förmåga kanske inte är den bästa, kanske hör han inte. Kanske förstår han helt enkelt inte pappans irritation. Han svara hursomhelst inte utan fortsätter pilla på verktygen som ligger på marken.
“Men för helvete, det är ju för fan ingen ide att du ens försöker!”
Slaget träffar på huvudet och träffar nog hårdare än menat. Pojken biter ihop. Säger inget och gråter sedan i sin ensamhet.
År senare. Han är 21. Fortfarande en pojke.
“Vad?” frågar hon irriterat.
Han tvekar innan han svarar, fimpar ciggaretten och reser sig från soffan. Han tittar på henne där hon står framför honom. Korpsvart hår. Mascara i linjer utmed kinderna. Halvnaken med händerna korsade över brösten.
“Jag vet inte säger han. Jag vet ingenting längre. Allt jag gör blir fel och allt jag vill är att vara med dig.”
“Men allt du gör blir ju fel för att du har noll tro på dig själv!” Hon tar på sig en tröja och rör sig snabbt genom lägenhet ut mot hallen. Han följer efter.
“Gå inte. Snälla.”
“Jag går och jag vill att du ska fundera på hur du någonsin kan älska någon när du så uppenbart avskyr dig själv.”
Hon klär sig. Kysser honom och går. Han säger inget. Han gråter senare. Tyst. För sig själv. I ensamhet.
