Den är tyngre än jag trodde. Vilket är logiskt; kombinationen glas och metal borde väga iaf lite. Tyngden gör att den känns gedigen, materialet gör att den känns seriös. En ordentlig telefon i glas och metal, inte en leksak i plast. Jag håller den i handen, väger den. Inser att jag absolut inte kan tappa den. Glas. Fucking glas. Hur fan tänkte man där? Design före praktikalitet. För den är ett briljant exempel på att teknik kan vara vackert, men priset är att den måste hålla gömd i någon form av skydd, för den hårda sanningen är: telefoner tappas, glas går sönder.

Synkroniserar med Itunes. Uppdatera, inställ, klar. Allt fungerar, inget krånglar. Befriar den från datorn och startar den. Antiklimax till en början. Jag har ägt en Ipod touch i snart två år och beteendet mellan de två produkterna är, vid första anblick, identiskt. Tills jag slår på kameran, tills jag får ett sms, tills jag ta ett foto och omedelbart slänger upp det på facebook, twitter, maila det och skickar iväg det som MMS. Samtidigt. Jag inser att det var för Iphone som iOS först skapades en gång i tiden. Att bara använda operativsystemet med Ipod touch är som att äta med bakbundna händer. På iphone är jag fri att göra vad jag vill, och det bara flyter, multitasking fungerar precis som det ska och jag sitter där med mängder av appar öppna och i arbete. Inte en gång hackar telefonen, inte en gång krashar den och viktigast av allt: batteriet vägrar att dö. Hela dagen: wifi, kamera, samtal, fotoredigering i Photoshop appen, filmar, youtube. Det är först när jag går och lägger mig på kvällen som batteriet påpekar lite skamset att det tyvärr bara har 20% kvar av användande. Telefonens 32 gb verkar omöjliga att fylla. Tvserier, filmer och hela mitt musikbibliotek. Inte ens 30% fyllt. Jag älskar det.

Den är perfekt. Nästan. Som att ha sex med den perfekta kvinnan men snarast möjligt bli ombedd av henne att ta på dig en kondom.

 

Jag är mycket medveten om att jag drömde inatt. Jag är också, smärtsamt, medveten om att det jag drömde var substansielt, provokativt och lärande. Och jag kan inte minnas vad det var. Som att leta efter ord och att ha det precis på sin tunga utan att hitta det, så kändes det när jag vaknade. Och ju längre dagen har gått, desto längre ifrån mig flyter minnet av drömmen. Det var ingen mardröm, jag brukar oftast vara på dåligt humör efter en sådan och idag mår jag förhållandevis bra. Kanske var den sexuell. Jag har gått omkring och varit halvkåt hela förmiddagen, vilket jag brukar vara, men det brukar försvinna så fort jag når jobbet, dock inte idag.

Kanske var det ett avlägset minne som försökte tränga fram till ytan. Kanske drömde jag om något som jag i vaket tillstånd helst vill glömma. Eller så drömde jag helt enkelt att det vore kul att skriva en blogg om glömda drömmar. Kanske.

 

Första gången jag skrev något som fick beröm, var någon gång i mellanstadiet. I min orange skrivbok fick jag ner en historia som berättade om Dracula och ättlingen till Van Helsing. Min fröken berömde mig och läste upp delar av historien (som var inspirerad av de serietidningar jag läste för tillfället) för klassen.
Känslan var omedelbar: “Det här kändes bra, riktigt bra. Jag vill känna så igen.”

Skrivandet har sedan dess alltid följt mig, i olika former och i olika grad. Jag har fyra utskrivna anteckningsböcker fyllda med dikter och kortare dagboksanteckningar. Jag har en mapp fylld med bakgrunds historia, relationer mellan karaktärer och framtida outlines till rollspelet Dracornas Sten som jag skapade tillsammans med vänner på tiden jag rollspelade. Jag har en bok på hårddisken som jag har skrivit på i snart tio år med jämna mellanrum, vissa dagar känns det som att den aldrig kommer att bli klar (och det kanske är lika bra) andra dagar känns det så nära, så nära.
Jag har skrivit på nätet, för vem som helst att se och läsa, sedan 1997. Den här bloggen har funnits under olika namn och på olika platser sedan 2001 och arkivet är någorlunda intakt.

Jag skriver för då kan jag säga de saker jag inte är smart nog att säga spontant. Jag skriver för jag känner att av alla saker jag gjort mig beroende av genom åren är det den jag aldrig vill släppa. Jag skriver för att behålla lugnet, för att må bättre, för att det är en av de få saker i den här världen jag tycker verkar vettig. Det är min terapi. Och jag skriver för kärlekens skull.

Jan 012011
 

I promise I will try

I will try to be better then I am
try to love and to make sure I am loved

I promise I will fail in many things
Promise I will always get up

I promise I will say all of these things again next year.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
© 2011 stavfel.com Suffusion theme by Sayontan Sinha