stavfel.com

Väldigt länge, under flera år, tänkte jag på dig varje dag. I början med längtan och åtrå, senare bara som en eftertanke. Varje dag.
Jag hörde låtar som vi lyssnade på tillsammans. Jag hörde nya låtar som påminde mig om det vi gick igenom. Och det var då tankarna började födas: det jag upplever nu som min verklighet, är inte densamma som din. Du tänker inte på mig varje dag, du tänkte knappt på mig då vi fysiskt träffades, så varför skulle du göra det nu?

Minnet är märkligt. Jag minns att du lekte med mig. Hånade mig. Lät mig sjunka djupare och djupare för var dag som gick. Jag vräkte mitt hjärta till dig, jag grät när jag om och om igen förklarade min kärlek till dig, JAG LÅG PÅ KNÄ VID DINA FÖTTER OCH BAD DIG ÄLSKAR MIG!
Du log, ibland kysste du mig, ibland bara en kram och allt du sa var att du inte visste. Att du inte visste. Jag vet nu, att du visste hela tiden.

Febrig besatthet. Jag låg i min säng och höjde min hand mot ditt ansikte, trots att du inte ens var där.

Jag vet inte var du är nu. Jag kan tänka mig var.

Jag vaknade en dag, nyligen, och insåg; jag kommer inte ihåg när jag tänkte på dig senast. Ett år? Flera? Jag inser nu, att du inte lärde mig någonting. Jag inser att den där kvällen på bron inte är mer än ett ruttet minne, glömt av alla. Jag är inte klokare tack vare dig, inte hårdare, inte mer empatisk. Jag är exakt den jag skulle varit om jag aldrig träffat dig. Det ena gav aldrig det andra.

Detta är, om något, en högst personlig reflektion, en vilja att avsluta en gång för alla ett kapitel i mitt liv jag skäms lite över. Mest för att det var så onödigt. Vilket kankse är det ord som beskriver dig och mig mest: onödigt. Pilen satt aldrig så djupt som jag trodde.

Till Susanne, Zal, Saga.