some days, are different
and they are strange just for you
some days, are wonderfull and magical
the day I met you
the day you took my hand
some days are hard
but never, never, do I want to levae your side
part of me, part of you
something different, strange, wonderful and magical.
Grattis på bröllopsdagen älskade fru, vän, partner. Tack för allt du ger mig.
De senaste veckorna har varit konstiga. På många sätt. Rent privat har jag försökt leva inne i mitt eget huvud, koncentrerat mig på att komma tillbaka till träningen, och se över mitt liv. Det har gått bra, känner mig stark på insidan, och träningen har tagit fart på riktigt vilket gör mig mer och mer motiverad för var dag som går. Rent yrkesmässigt har det varit kaos. Jag skriver aldrig om mitt jobb här, av flera anledningar, men mest för att jag har tystnadsplikt och det är svårt att beskriva min vardag utan att bryta den. Den senaste tiden har även fått mig att inse att om jag skriver något om diverse personer så kan jag nog komma att ångra det.
Och jag tänker inte skriva något detaljerat nu heller, även om jag skulle vilja. Men:
Människor är sorgliga. Människor som tar och tar och tar. Människor som saknar insikt, om sig själva och om sin omgivning. Jag trodde faktiskt att jag sett det mesta i vidrigt beteende från folk, men ändå är jag förvånad, och besviken. Men mest tycker jag synd om de stackare som blivit precis det dom alltid sagt sig avsky.
Jag har varit hemma hela dagen igår, för jag var ledig, och hela dagen idag för dottern har varit sjuk. Jag saknar när jag jobbade oregelbundna dagar.
Jag funderar över sex. Över varför jag vissa dagar känner att det kan fan kvitta om jag aldrig ligger med någon igen. Jag börjar känna mig likgiltig till sex och jag undrar varför. Sex har alltid varit väldigt viktigt för mig, men inte längre, och jag undrar varför.
Jag är för lat för att hålla mig i form. Simple. Men jag vill inte vara en lat människa. Lata människor blir inte behandlade med respekt och respekt från andra är något jag desperat behöver för att stötta upp den lilla självkänsla jag har.
Önskar att jag kunde sluta över att jag aldrig har tid för att vara kreativ. Jag har tid. Men när jag får den så väljer jag att sitta framför datorn istället.
Jag vill byta jobb. Men risken finns att jag inte gör det eftersom det betyder en massa förändring. Förändring skrämmer mig.
Chatroullette är det mest konstiga, bissara och tragiska stället på nätet. Och trevligt de väldigt få gånger en tjej bestämmer sig för att visa brösten för dig.
Gör det här kvickt, eftersom jag fortfarande inte fattar vad jag gör uppe så här tidigt och mitt högra öga gör av någon anledning jävligt ont.
Igår åt jag: Ingen frukost. Dåligt, jag vet men jag pallade helt enkelt inte. Till lunch blev det en portion av Linas kyckiling i dragonsås och ris. På kvällen tre bitar ungspannkaka. Och innan jag la mig två tallrikar musli med filmjölk.
Tränade ingenting igår. Dåligt. Blir till att plåga sig själv idag.
Såg Tree Of Life igår och något säger mig att det kommer att dröja innan den lämna mina tankar. Den är i det närmaste meditativ, en bön i filmiskt format. På Twitter skrev jag i morse: “Tree Of Life. Vacker. Eftertänksam. Filosoferande. Som en visuell bön. Något av det bästa jag sett och troligen aldrig kommer att se igen.”
Jag misstänker att varje människa som ser och uppskattar den tar något väldigt personligt med sig från den. Jag tror den talar på väldigt olika sätt till alla som ser den. Poesi är ett ord jag brukar använda för bra film, sällan har det varit mer passande än här.
Igår åt jag en tallrik musli, tre mackor, två portioner potatisbullar med bacon, en liten portion makaroner med fiskpinnar och på kvällen två mackor.
Jag tillbringade en timme på gymet med mycket styrka och magövningar.
