Den är tyngre än jag trodde. Vilket är logiskt; kombinationen glas och metal borde väga iaf lite. Tyngden gör att den känns gedigen, materialet gör att den känns seriös. En ordentlig telefon i glas och metal, inte en leksak i plast. Jag håller den i handen, väger den. Inser att jag absolut inte kan tappa den. Glas. Fucking glas. Hur fan tänkte man där? Design före praktikalitet. För den är ett briljant exempel på att teknik kan vara vackert, men priset är att den måste hålla gömd i någon form av skydd, för den hårda sanningen är: telefoner tappas, glas går sönder.
Synkroniserar med Itunes. Uppdatera, inställ, klar. Allt fungerar, inget krånglar. Befriar den från datorn och startar den. Antiklimax till en början. Jag har ägt en Ipod touch i snart två år och beteendet mellan de två produkterna är, vid första anblick, identiskt. Tills jag slår på kameran, tills jag får ett sms, tills jag ta ett foto och omedelbart slänger upp det på facebook, twitter, maila det och skickar iväg det som MMS. Samtidigt. Jag inser att det var för Iphone som iOS först skapades en gång i tiden. Att bara använda operativsystemet med Ipod touch är som att äta med bakbundna händer. På iphone är jag fri att göra vad jag vill, och det bara flyter, multitasking fungerar precis som det ska och jag sitter där med mängder av appar öppna och i arbete. Inte en gång hackar telefonen, inte en gång krashar den och viktigast av allt: batteriet vägrar att dö. Hela dagen: wifi, kamera, samtal, fotoredigering i Photoshop appen, filmar, youtube. Det är först när jag går och lägger mig på kvällen som batteriet påpekar lite skamset att det tyvärr bara har 20% kvar av användande. Telefonens 32 gb verkar omöjliga att fylla. Tvserier, filmer och hela mitt musikbibliotek. Inte ens 30% fyllt. Jag älskar det.
Den är perfekt. Nästan. Som att ha sex med den perfekta kvinnan men snarast möjligt bli ombedd av henne att ta på dig en kondom.
