The Social Network är inte David Finchers bästa film (det är fortfarande Fight Club) och det är absolut inte den bästa film jag någonsin sett (det är fortfarande Fight Club). Men fy fan vad bra den är. Två timmar bara flyger förbi och jag bara försvinner in i skärmen och jag kan inte sluta titta på och framför allt lyssna på karaktärerna. Kombinationen Fincher, Sorkin är lite av en dröm som blivit sann och jag hoppas verkligen dom gör nåt mer tillsammans. The Social Network är tillsammans med Inception den bästa filmen jag sett i år.

Annars har det blivit mycket animerat på sistonde. Bäst i högen var helt klart Toy Story 3 som fick mig att fälla både två och tre tårar på slutet. Även Shreck 4 var väldigt känslosam på slutet och precis som Toy Story så markerade den ett avslut av filmserien. Det verkar vara något av en trend känns det som; att avsluta det som varit på ett väldigt känslosamt sätt. LOST är det dock ingen som kommer att slå när det gäller att trycka på de rätta knapparna. Fast jag undrar om de som följt Harry Potter serien håller med mig.

 

Det har hänt en del i livet. Känslomässigt och materialistiskt (holy shit; hade jag den stavningen i huvudet?!).
Jag önskar att tiden fanns att i detalj skriva ner och redogöra för alla de saker jag, inte bara vill dela med mig av, utan också sätta på digital pränt. But alas: tiden finns inte och nu när jag har semester har jag ironiskt ännu mindre tid. Energin läggs på familjen och jag gissar att det är där jag SKA lägga tiden, inte på att skriva bloggar om mina funderingar på om min kuk ser mindre ut för att jag är hårig som en apa på bröstet.

Vissa saker ska dock sättas på pränt. LOST är en av dom sakerna. Serien slutade för snart en månad sedan och jag jobbar fortfarande på min anteckning om serien som påverkat mig allra, allra mest. Anteckningen kommer, den får dock ta den tid den behöver för att bli klar.

Igår besökte jag igen för första gången på väldigt länge Liberty City. En galen balt vid namn Niko är min guide i staden som är misstänkt lik New York och där man kan komma undan med nästan vad som helst så länge man klarar av att styra en bil i väldigt höga hastigheter. Mina tankar om GTA 4 och PS3 Slim (som nu är centrum för vårt hems TV, filmer och spel.) kommer även dom inom kort.

Dagen ser ut att föra med sig svenskt sommar väder: det är grått, lite kyligt och jag tror det regnar. Dags att röra på sig. Vi hörs.

 

“Every question you ask will simply lead to another question.”

LOST funkar på olika sätt. Det finns ett gäng regler för vad som får serien att funka (och inte funka). En sak som alltid har funnits i seriens DNA är att varje svar alltid föder nya frågor. Alltid. Så har serien varit från början. I sex år. Känslan jag har är att folk från början efter ett tag blev irriterade och frusterade och antingen slutade dom titta helt eller så fortsatte man. För nån jäkla gång borde väl svaren komma. Väl?
Hoppet tändes troligen också när Damon Lindelof och Carlton Cuse efter tredje säsongen gjorde ett avtal med ABC om tre säsonger till. Sedan skulle det vara slut och nu visste dom när slutet skulle komma så nu kunde dom börja jobba mot den där sista scenen dom påstod sig alltid vetat om.

Säsong fyra och fem gjord sitt absolut bästa för att inte få några nya tittare. Serien och plotten blev om möjligt ännu mer komplicerad och efterhand som några småfrågor besvarades blev frågorna bara fler och fler. Serien verkade dock ha fått ett enormt självförtroende och avsnitt där det absolut inte hände någonting lyste med sin frånvaro. Detsamma gällde de första säongernas formula med att koncentrera sig på en karaktär på per avsnitt och dennes upplevelser på ön, blandat med flashbacks från livet innan ön. Även om man fortfarande (oftast iaf) koncentrerade sig på en karaktär per avsnitt var nu variationen större iom flashforvards och i säsong fem; tidsresor.

Så kom nu då den sjätte och sista säsongen som ju då skulle besvara den högen med frågor som vi fått i fem år. För svar skulle vi väl få. Väl?
Idag återstår två avsnitt av serien och större delen av LOST’s fans verkar ha drabbats av ett slags innbördeskrig på internet. Allt tack vare förra veckans avsnitt; Across The Sea. Det är så här ett avsnitt av LOST ser ut som besvarar frågor. Och inte var det vad folk ville. Och när folk inte får det dom faktiskt under sex år bestämt sig för att få, blir dom arga. Riktigt arga.

Across The Sea är ett avsnitt som utspelar sig för 2000 år sedan. Inte en enda av den huvudsakliga casten är med förutom i en kort flashback till säsong 1. Avsnittet fokuserar på tre karaktärer vi knappt känner. Och i sann LOST anda ställer de svar vi får, you guess it, fler frågor.

LOST kommer att sluta med många obesvarade frågor. Vilket var väntat. Iaf av mig. Serien visar en grotta med ett sken av starkt ljus i sig. Jag tänker: “Wow, coolt sätt att referera till andra religoner och myter.” Många på nätet verka tänka: “A magic cave? Thats stupid.”

 

Jag kommer aldrig mer att se en säsongspremiär av LOST. Men det känns ok. Det känns som att allt sker av en anledning. Jag har följt serien i sex år, nu är det bara 16 avsnitt kvar. Och det är som det borde.

“I’m I alive?”

“Yeah.”

“Terifick.”

 

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
© 2011 stavfel.com Suffusion theme by Sayontan Sinha