Jag kommer aldrig mer att se en säsongspremiär av LOST. Men det känns ok. Det känns som att allt sker av en anledning. Jag har följt serien i sex år, nu är det bara 16 avsnitt kvar. Och det är som det borde.

“I’m I alive?”

“Yeah.”

“Terifick.”

Det är nån månad sedan den femte och näst sista säsongen av LOST avslutades. Jag har nog inte skrivit något om det pga tid, skrivkramp och en känsla av att det finns inte så mycket att säga. Hur säsong sex kommer att se ut och vara är i princip omöjligt att förutsäga så det känns ganska meningslöst att försöka.
Femte säsongen var mycket lik den fjärde i det att den rörde sig i enorm fart framåt och varje vecka gav oss svar och små antydningar till vad som pågår och den stora bilden över vad LOST är börjar sakta men säkert träda fram.

Vi fick så slutligen se Jacob. Och med tanke på att han har pratats om ändan sedan säsong 2 så hade det lätt kunnat bli ett antiklimax. Men icke. Mark Pellegrino spelar karaktären med ett lugn som känns tryckt på något konstigt sätt. Jacob slår mig som en person med en stark känsla för ödet och ett melankoliskt sinne. De två bitar dialog som slog mig starkast var helt klart:

Ben: What about me!?

Jacob: What about you?

Och narturligtvis Jacobs första ord till allas vår John Locke: “I’m sorry this happend to you.”

LOST. Avsnitt 100. “The Variable.” Vad finns det kvar att fråga? Det är karaktärerna allt kretsar runt. Människorna och om dom kan ändra sitt öde. LOST har visat sig vara en historia om en grupp människor som alla medvetet eller omedvetet försöker ändra sina omständigheter. Alla i kamp med sig själva och den cirkel som ödet givit dem. Två avsnitt kvar av säsong 5. Sedan i Februari (!) sätter sista säsongen igång. Och det känns som att slutet kommer att handla om att bryta den resa som karaktärerna har på längre än vi kanske kan ana.

“I tried avoid telling you this. You can’t change things.”

“Anyone of us can die Jack.”

“When we met yesterday did I have a scar then? No. Becuase I had not been shot yet.”

“I belive you called it the hatch?”

“You knew this was gonna happen, and you sent me here anyway.”

I have this vision about the end of the show. It’s not a vision about the end, cuase I have no idea how that will even be possible to do, ending it that is.
No, my vision is about after season five ends and we start to get closer to season six and what that first promo for the last season will be. I envision a person, I really don’t know who, but I guess that Jack or maybe James would be emotionall. Or why not Hurley? Anyway; it’s a person, somewhere, we don’t know were as it’s to dark to see, but maybe we can se some trees in background, indicating that we are on the island. The whole promo is just of this person in this moment, the camera slowley zooms in on the person whom is crying. The camera stops right at the face and he starts to cry even more, sobbing, almost out of breath. And we realize that this person, this character from the show, knows everything. Every secret the show hides, everything that we as an audience have been talking about and waiting for for six years.
He knows it all, and thats why he’s crying.
He cries for about 30 seconds, and then… And then he just screams. It’s primal, it’s the sound of a mind craking and falling into the abyss. He screams, we cut to black and all we se is a date and the title: LOST: The End Has Come.