Den är tyngre än jag trodde. Vilket är logiskt; kombinationen glas och metal borde väga iaf lite. Tyngden gör att den känns gedigen, materialet gör att den känns seriös. En ordentlig telefon i glas och metal, inte en leksak i plast. Jag håller den i handen, väger den. Inser att jag absolut inte kan tappa den. Glas. Fucking glas. Hur fan tänkte man där? Design före praktikalitet. För den är ett briljant exempel på att teknik kan vara vackert, men priset är att den måste hålla gömd i någon form av skydd, för den hårda sanningen är: telefoner tappas, glas går sönder.

Synkroniserar med Itunes. Uppdatera, inställ, klar. Allt fungerar, inget krånglar. Befriar den från datorn och startar den. Antiklimax till en början. Jag har ägt en Ipod touch i snart två år och beteendet mellan de två produkterna är, vid första anblick, identiskt. Tills jag slår på kameran, tills jag får ett sms, tills jag ta ett foto och omedelbart slänger upp det på facebook, twitter, maila det och skickar iväg det som MMS. Samtidigt. Jag inser att det var för Iphone som iOS först skapades en gång i tiden. Att bara använda operativsystemet med Ipod touch är som att äta med bakbundna händer. På iphone är jag fri att göra vad jag vill, och det bara flyter, multitasking fungerar precis som det ska och jag sitter där med mängder av appar öppna och i arbete. Inte en gång hackar telefonen, inte en gång krashar den och viktigast av allt: batteriet vägrar att dö. Hela dagen: wifi, kamera, samtal, fotoredigering i Photoshop appen, filmar, youtube. Det är först när jag går och lägger mig på kvällen som batteriet påpekar lite skamset att det tyvärr bara har 20% kvar av användande. Telefonens 32 gb verkar omöjliga att fylla. Tvserier, filmer och hela mitt musikbibliotek. Inte ens 30% fyllt. Jag älskar det.

Den är perfekt. Nästan. Som att ha sex med den perfekta kvinnan men snarast möjligt bli ombedd av henne att ta på dig en kondom.

 

The Social Network är inte David Finchers bästa film (det är fortfarande Fight Club) och det är absolut inte den bästa film jag någonsin sett (det är fortfarande Fight Club). Men fy fan vad bra den är. Två timmar bara flyger förbi och jag bara försvinner in i skärmen och jag kan inte sluta titta på och framför allt lyssna på karaktärerna. Kombinationen Fincher, Sorkin är lite av en dröm som blivit sann och jag hoppas verkligen dom gör nåt mer tillsammans. The Social Network är tillsammans med Inception den bästa filmen jag sett i år.

Annars har det blivit mycket animerat på sistonde. Bäst i högen var helt klart Toy Story 3 som fick mig att fälla både två och tre tårar på slutet. Även Shreck 4 var väldigt känslosam på slutet och precis som Toy Story så markerade den ett avslut av filmserien. Det verkar vara något av en trend känns det som; att avsluta det som varit på ett väldigt känslosamt sätt. LOST är det dock ingen som kommer att slå när det gäller att trycka på de rätta knapparna. Fast jag undrar om de som följt Harry Potter serien håller med mig.

 

Ok, jag erkänner: Det Kubriska namnet var helt klart en faktor när jag efter många om och men bestämde mig för att min nya väska skulle vara en H.A.L från Timbuk2.
Det tog dock sin tid att bestämma sig, tror jag satt på sidor och youtube i flera månader och gjorde research på alla typer av väskor. Valet föll dock till slut på H.A.L och jag kan inte säga att jag är missnöjd. Efter en veckas användande kan jag nog säga att det är den bästa väska jag någonsin ägt, och jag har ägt en hel del.
Vid första anblick ser den stor ut. Nästan för stor. Jag var ett tag rädd att det skulle se ut som att jag var på väg att slukas av ett gigantiskt ryggsäcksmonster.

H.A.L ÄR stor, men inte så det stör. Alls. Den kan dock svälja hur mycket som helst, huvudfacket är enormt och jag kan utan problem ha ett gäng böcker, plus gymkläder och matlåda utan större besvär. Laptop facket är perfekt för mig som inte äger någon laptop att stoppa arbetsrelaterade saker i och därmed hålla det separerat från alla andra prylar. Det andra sidofacket är perfekt för min plånbok, nycklar och möjligen en vattenflaska eftersom jag inte behöver ta av mig väskan för att komma åt prylarna snabbt. Jag svänger helt enkelt runt den över axlen.

Materialet känns som att det skulle kunna ta en jkla massa stryk och den ska tydligen även vara vattentät vilket jag inte testat ännu och känner väl ingen enorm lust att göra det heller.

Titta! Youtube!

 

“Every question you ask will simply lead to another question.”

LOST funkar på olika sätt. Det finns ett gäng regler för vad som får serien att funka (och inte funka). En sak som alltid har funnits i seriens DNA är att varje svar alltid föder nya frågor. Alltid. Så har serien varit från början. I sex år. Känslan jag har är att folk från början efter ett tag blev irriterade och frusterade och antingen slutade dom titta helt eller så fortsatte man. För nån jäkla gång borde väl svaren komma. Väl?
Hoppet tändes troligen också när Damon Lindelof och Carlton Cuse efter tredje säsongen gjorde ett avtal med ABC om tre säsonger till. Sedan skulle det vara slut och nu visste dom när slutet skulle komma så nu kunde dom börja jobba mot den där sista scenen dom påstod sig alltid vetat om.

Säsong fyra och fem gjord sitt absolut bästa för att inte få några nya tittare. Serien och plotten blev om möjligt ännu mer komplicerad och efterhand som några småfrågor besvarades blev frågorna bara fler och fler. Serien verkade dock ha fått ett enormt självförtroende och avsnitt där det absolut inte hände någonting lyste med sin frånvaro. Detsamma gällde de första säongernas formula med att koncentrera sig på en karaktär på per avsnitt och dennes upplevelser på ön, blandat med flashbacks från livet innan ön. Även om man fortfarande (oftast iaf) koncentrerade sig på en karaktär per avsnitt var nu variationen större iom flashforvards och i säsong fem; tidsresor.

Så kom nu då den sjätte och sista säsongen som ju då skulle besvara den högen med frågor som vi fått i fem år. För svar skulle vi väl få. Väl?
Idag återstår två avsnitt av serien och större delen av LOST’s fans verkar ha drabbats av ett slags innbördeskrig på internet. Allt tack vare förra veckans avsnitt; Across The Sea. Det är så här ett avsnitt av LOST ser ut som besvarar frågor. Och inte var det vad folk ville. Och när folk inte får det dom faktiskt under sex år bestämt sig för att få, blir dom arga. Riktigt arga.

Across The Sea är ett avsnitt som utspelar sig för 2000 år sedan. Inte en enda av den huvudsakliga casten är med förutom i en kort flashback till säsong 1. Avsnittet fokuserar på tre karaktärer vi knappt känner. Och i sann LOST anda ställer de svar vi får, you guess it, fler frågor.

LOST kommer att sluta med många obesvarade frågor. Vilket var väntat. Iaf av mig. Serien visar en grotta med ett sken av starkt ljus i sig. Jag tänker: “Wow, coolt sätt att referera till andra religoner och myter.” Många på nätet verka tänka: “A magic cave? Thats stupid.”

 

Jag skrev om min nya W902 från Sony Ericsson för nästan en månad sedan. Det var en recension baserad på en veckas användande av ett måndagsexemplar. Det mesta med telefonen fungerade som det skulle, dock var kameran sönder och mobilen fick således lämnas tillbaka. Sedan gick det väl lite över en vecka innan jag fick hem ett nytt exemplar och den här gången var det minsann inget måndagsex jag fått.
Efter två veckors intensivt användande så är jag om möjligt ännu mer imponerade, vilket är ganska anmärkningsvärt eftersom w902 har ganska många saker man kan reta sig på. Ta bara en sån sak som knapparna, dedikerade till walkman spelaren, som sitter på sidan. Dom står ut från telefonen vilket gör dom ganska lätta att komma åt, nackdelen är att dom är aktiverade även när telefonen är “låst”. Mer än en gång har jag startat en låt, låst telefonen och när jag stoppat den i fickan kommit åt nån knapp som tar mig till nästa låt eller pausar den helt. Jag har dock aldrig varit med om att knapparna tryckts in under tiden i fickan.
Mjukvaran är seeeeg. Och ännu segare blir den om man lyssnar på musik samtidigt som man försöker skriva ett sms eller något annat.

Trots dessa saker kan jag inte vara mer än nöjd. Den känns inte som en leksak som många av dagens mobiler, den är packad med en massa roliga program (stegräknare?) och med utrymme och möjlighet att lägga till egna. Och trots mjukvarans seghet ibland så känns den väldigt stabil. Msn flyter på utan problem, och samma sak med den gmail app jag laddade ner och installerade. Ljudet är fantastiskt och hörlurarna som följer med är för en gångs skull riktigt, riktigt bra, dock saknar jag ett 3.5 mm uttag för dem.

Kameran med sina 5 megapixlar är dock där W902 verkligen skiner. Visst, det är en mobilkamera och därmed har den sina begränsningar, men majoriteten av de bilder jag tagit har blivit hur bra som helst. Narturligtvis är de mest framstående de som är tagna utomhus men även de inomhus under glödlampa är helt ok.
Allt som allt: SE W902 är en mobil jag mer än väl kan rekommendera.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
© 2011 stavfel.com Suffusion theme by Sayontan Sinha