stavfel.com

Första gången jag skrev något som fick beröm, var någon gång i mellanstadiet. I min orange skrivbok fick jag ner en historia som berättade om Dracula och ättlingen till Van Helsing. Min fröken berömde mig och läste upp delar av historien (som var inspirerad av de serietidningar jag läste för tillfället) för klassen.
Känslan var omedelbar: “Det här kändes bra, riktigt bra. Jag vill känna så igen.”

Skrivandet har sedan dess alltid följt mig, i olika former och i olika grad. Jag har fyra utskrivna anteckningsböcker fyllda med dikter och kortare dagboksanteckningar. Jag har en mapp fylld med bakgrunds historia, relationer mellan karaktärer och framtida outlines till rollspelet Dracornas Sten som jag skapade tillsammans med vänner på tiden jag rollspelade. Jag har en bok på hårddisken som jag har skrivit på i snart tio år med jämna mellanrum, vissa dagar känns det som att den aldrig kommer att bli klar (och det kanske är lika bra) andra dagar känns det så nära, så nära.
Jag har skrivit på nätet, för vem som helst att se och läsa, sedan 1997. Den här bloggen har funnits under olika namn och på olika platser sedan 2001 och arkivet är någorlunda intakt.

Jag skriver för då kan jag säga de saker jag inte är smart nog att säga spontant. Jag skriver för jag känner att av alla saker jag gjort mig beroende av genom åren är det den jag aldrig vill släppa. Jag skriver för att behålla lugnet, för att må bättre, för att det är en av de få saker i den här världen jag tycker verkar vettig. Det är min terapi. Och jag skriver för kärlekens skull.

Det finns en fördel med sjuka barn: dom sover länge på morgonen. Nemi vaknade visserligen vid halv sju men efter lite mat slocknade hon igen, och nu är klockan halv nio och den enda som är vaken i huset är jag. Vilket är skönt; jag har absolut blivit en morgonmänniska sedan vi fick barn. När jag var yngre kunde jag vakna mitt i natten, stiga upp och sitta vid datorn hela natten för att sedan gå och lägga mig klockan sex på morgonen och sova till eftermiddagen. Det går inte längre, Lina klarar mycket bättre än jag att ta barnen på natten om så skulle behövas.

Jag skriver också helst på morgonen, vilket är svårt för tillfället eftersom barnen inte anser att dricka kaffe och knacka på tangentbordet är det bästa man kan göra när man precis stigit upp. Det brukade vara tvärtom; natten var det bästa tillfället för mig att skapa texter och när jag tänker efter så är det kanske fortfarande det, problemet är dock att jag efter klockan 21 är så trött att jag knappt orkar stå upp än mindre skriva nåt meningsfullt.

Jag tror det hade varit vettigt för mig att avsätta tid för skrivande. Typ 7-8 varje kväll ska jag bara skriva, vare sig det är här i bloggen eller något annat. Jag funkar nästan bäst under en fast struktur nuförtiden. Det är ett tecken på att man är på väg från 20 till 30 antar jag.