År senare. Han är 21. Fortfarande en pojke.
“Vad?” frågar hon irriterat.
Han tvekar innan han svarar, fimpar ciggaretten och reser sig från soffan. Han tittar på henne där hon står framför honom. Korpsvart hår. Mascara i linjer utmed kinderna. Halvnaken med händerna korsade över brösten.
“Jag vet inte säger han. Jag vet ingenting längre. Allt jag gör blir fel och allt jag vill är att vara med dig.”
“Men allt du gör blir ju fel för att du har noll tro på dig själv!” Hon tar på sig en tröja och rör sig snabbt genom lägenhet ut mot hallen. Han följer efter.
“Gå inte. Snälla.”
“Jag går och jag vill att du ska fundera på hur du någonsin kan älska någon när du så uppenbart avskyr dig själv.”
Hon klär sig. Kysser honom och går. Han säger inget. Han gråter senare. Tyst. För sig själv. I ensamhet.

jag finner att inget är lätt att göra längre
jag får kämpa för varje ord, varje handling
är ibland lite väl dramatisk
skriker, gnäller och slår likt ett barn

och ändå:
hon sover vid min sida
håret ligger över hennes ögon
hon andas tyst och när jag rör hennes hand muttrar hon och vänder sig från mig
fortfarande sovandes

hon gav mig allt
allt värt att kämpa för
allt värt att leva för

hon ger mig syre att andas
viljan att leva och kämpa
för henne lider jag, för henne, lever jag, för henne skriker och slår jag

försöker avslutar det här utan att vara mer tacky
men det är spontan poesi
rotad i kärlek
den kärlek som bor inom mig.

Till Lina

De senaste veckorna har varit upptagna och min träning har verkligen fått lida. Lyckades ge mig ut och springa igår morse vilket var skönt, men idag så kom jag helt enkelt inte upp. Imorgon är vi barnlediga vilket ger mig möjlighet att komma iväg till gymet där jag nog bara varit max två gånger på nästan fyra veckor. Jag har dock lyckats från att gå upp i vikt under veckorna. Små måltider och inget skräp funkar väldigt bra på mig. Gick visserligen upp nåt kilo efter vår helg i Katrineholm men det var det absolut värt. Inför hösten måste jag nog lägga upp ett träningsschema. Jag har stått och trampat på samma ställe allt för länge nu och jag vill verkligen gå ner tio kilo till, minst.

Nu till helgen ger vi oss av med barnen till Mönsterås för tältning och kräftskiva. Helgen efter det är det Astrid Lindgrens värld som gäller. Sedan börjar jag väl jobba igen. Tror jag iaf. Fan vet. Fast tjänst lär få vara en prioritet den kommande terminen.

Iaf. Idag är städdag. Ska bara lägga mina pungkulor i min handväska innan jag börjar.

Spike var väldigt nyfiken på Noah när han var nyfödd. Gick alltid fram och nosade. I takt med att Noah växte upp var det precis som de båda skapade ett band mellan varandra och det hela var väldigt klart: Spike var Noahs katt.
Nemis födelse var kanske lite väl mycket om du hade frågat Spike (och om han hade kunnat svara så man förstod). Nemi, helt klart vildare än sin bror, hade ofta väldigt svårt att förstå gränser och när det var dags att sluta leka med en katt som inte alls ville leka. Men på något sätt fann vi ändå en balans. Och vi var alltid väldigt på det klara med att vi inte var fyra i familjen; vi var sex.

För några dagar sedan kommenterade Lina att Spike verkade låg. Vi antog att han var trött och att värmen hade tagit på honom. När jag senare nästa dag kom hem på morgonen efter nattjobb förstod jag att det var något mer. Han gnällde och låg och sov större delen av dagen. Dock åt han och drack han, iaf lite, så jag gick till jobbet igen på eftermiddagen med tanken att avvakta till nästa dag. När Lina kom hem på kvällen var han mycket sämre, han låg i diskhon med sår runt munnen och han verkade ha tappat en massa vikt bara över några timmar. Att han sedan knappt klarade av att gå gjorde inte saken bättre.

Nästa morgon ringde jag veterinären och vi åkte in med honom. Efter att ha kollat och konstaterat att han hade något i njurarna skickade dom oss till Helsingborg och djursjukhuset där. Det framgick ganska snabbt att Spike hade njursvikt som troligen var ganska långt gången. Vi beslöt dock att han skulle stanna kvar på sjukhuset och att dom skulle ta reda på till 100% vilka chanser han hade, om några. Det visade sig dock inom 24 timmar att de chanser han hade var minimala om ens några. Kroniskt njursvikt. Ena njuren var farligt liten och den andra var full av stenar och även den var mindre än den skulle. Så även om han mot förmodan skulle klara av en operation så skule hans njurar aldrig bli bättre än vad dom var i nuläget. Och visst; vi hade kunnat ta hem honom men det hade bara varit en tidsfråga innan han började lida på allvar.

Lina fick ta det avgörande beslutet i om vi skulle låta avliva honom vilket var fruktansvärt svårt för henne. Jag höll med henne i hennes beslut och fick sedan ta den svåraste biten för mig: att berätta för Noah. Att vid fyra lära sig om döden kan vara rätt tufft och särskilt när det handlar om ett djur som alltid funnits där, hans verklighet blir liksom lite rubbad ur sin bana.

Jag och Lina tillbringade en timme på djursjukhuset tillsammans med Spike. Han kelade som han brukade när han var frisk (nästan mer) och han var nästan mest hos Lina. Efter ett tag dock la han sig i mitt knä som för att sova. Sköterskan kom då in och gav honom en överdos sömnmedel. Han ryckte till och slappande sedan av. Han var borta inom loppet av nån minut.

Vi begravde Spike den 8:e Juli 2010 hos Linas föräldrar i Finja. Jag grävde graven och barnen fick titta på honom innan vi la honom i jorden. Noah, ivrig att hjälpa till, hjälpte mig att lägga på jorden och så snart vi var klara gick vi och plockade blommor att lägga på graven. Och sedan. Var det över.

Det gick snabbt. Det tog bara några dagar vilket känns konstigt. Och jag har gråtit mer än en gång under dom dagarna och många kanske tycker att det är löjligt att sörja på det sättet över en katt. Men för oss alla var han en del av våran familj. Vi var sex st i vår familj. Nu är vi fem. Och det känns, det gör ont. Vi saknar Spike. Han må bara ha varit en katt, men han var en katt som gav så mycket glädje, inte bara till oss, utan till nästan alla som träffade honom.
Och han var väldigt, väldigt älskad.

From spike & Doris

Vissa saker ska dock sättas på pränt. LOST är en av dom sakerna. Serien slutade för snart en månad sedan och jag jobbar fortfarande på min anteckning om serien som påverkat mig allra, allra mest. Anteckningen kommer, den får dock ta den tid den behöver för att bli klar.

Igår besökte jag igen för första gången på väldigt länge Liberty City. En galen balt vid namn Niko är min guide i staden som är misstänkt lik New York och där man kan komma undan med nästan vad som helst så länge man klarar av att styra en bil i väldigt höga hastigheter. Mina tankar om GTA 4 och PS3 Slim (som nu är centrum för vårt hems TV, filmer och spel.) kommer även dom inom kort.

Dagen ser ut att föra med sig svenskt sommar väder: det är grått, lite kyligt och jag tror det regnar. Dags att röra på sig. Vi hörs.